Omklädningsrummet

Gymmet är en märklig miljö, det har jag fått uppleva. Jag vill tro att det är något speciellt vid just det gym jag hållit till vid under det senaste halvåret. Mina träningstillfällen brukar jag uträtta ensam, oftast tillsammans med en podcast i mina hörlurar. Eftersom jag endast känner en person vid gymmet så är alla främlingar i mina ögon. Jag möts ofta av långa och djupa blickar av personer man stött på under några enstaka tillfällen, alla gånger vid detta gym.
Man hälsar aldrig, man bara stirrar på den andra, väldigt dömande. Den andra stirrar lika granskande tillbaka. Vid enstaka tillfällen har jag försökt att ge mig ifrån en vänlig liten nick för att ge någon form av hälsning. Skammen som uppstår när man inte får respons känns märklig. Eller så misstolkade personen bara skeendet, och skammen blir då är obefogad.
Gymmet där jag utför mina ärenden gällande träning har en hög andel pensionärer på plats under eftermiddagarna. Härligt att den äldre generationen försöker hålla sig aktiva. Jag brukar ta mig dit vid samma tidpunkt som dem, tidpunkten passar oss bra uppenbarligen. Med pensionärer i sin omgivning i omklädningsrummet så får man uppleva vissa företeelser som man aldrig stött på förut.

Jag befinner mig med de andra medlemmarna i herrarnas omklädningsrum, det är så det brukar fungera vid träningsanläggningar har jag förstått. Omklädningsrummet är stort, med drygt 60 skåp där man har möjligheten att låsa in sina värdesaker. Jag har aldrig delat ett omklädningsrum med andra som rymmer denna storlek, lokalen är enorm.
Varje gång jag kliver in igenom dessa dörrar så fångas jag direkt av en märklig tystnad, endast små suckar och grymtningar som hörs i fjärran av rummet. Det ligger i naturen att man ger sig ifrån läten när man har tränat klart, man är ju sliten tänker jag. Dessa läten som kommer från herrarnas kallar jag för gubbläten. Läten som ofta kan vara oproportionerliga enligt mig. Trots lätena är det sällan man hör en konversation mellan männen i rummet. Det är här man byter om innan träning och duschar efter träning helt enkelt.

Det som för mig är unikt med detta omklädningsrum, är den gränslösa nakenheten som samexisterar med tystnaden och dem sporadiska lätena. På något sätt känns det som att männen inom dessa väggar skäms för att tala med varandra. När det kommer till att visa könet sker det rent naturligt, lika naturligt som allt annat i vardagen. För mig är det helt tvärt om, jag talar hellre än att visa mig naken för främlingar. Att vi tillhör helt olika generationer kanske kan vara svaret. När jag tänker tillbaka så har jag fått skåda när en äldre herre ställt sig på vågen. Vågen som är placerad i omklädningsrummets centrum. Herren som då endast var iklädd i sina underkläder. Ett smart tillvägagångsätt när man vill ta reda på sin kroppsvikt utan att bära på extrakilon. Men när herren ser besviket på vad siffrorna visar, så sker det något märkligt. Han vill se siffror av mindre värde.
Det känns som att det endast finns en utväg för herren, att försöka avlägsna det sista som bär på någon vikt, i ren desperation drar han av sig kalsongerna. Där står då herren, med könet i vädret, ståendes på vågen, mitt i omklädningsrummet. Kalsongerna nere vid tåspättsarna. Utan att ge en glimt av skam. Han står då mitt i ögonvrån, alla kan nu se honom. Det fascinerar mig. Kanske är ett beteende som dyker upp när man blir pensionär? Eller ligger det i mannens natur att visa sitt kön med stolthet till andra män? Betyder det att jag har ett avvikande beteende? Kan det vara så enkelt att det sker något inom oss när man kliver in i omklädningsrummet?

Jag avundas på något vis hur dessa män inte verkar bry sig, att dem på något sätt är helt oberörda bakom omklädningsrummets dörrar. Samtidigt som jag uppfattar varenda mikrorörelse, andetag samt skymt av manligt kön. Möjligen passar jag inte in i miljön överhuvudtaget, men jag fascineras av den. Det som främst fascinerar mig är hur ordningsföljden kan se ut när några av herrarna tar på sig sin vardagliga klädsel. Att man börjar med strumpor, för att sedan ta på sig skjortan samt behålla den oknäppt, för att sedan ställa sig vid spegeln och frisera håret. Där står då herrarna, nakna från midjan hela vägen ner till anklarna.
Jag avundas att man inte bryr sig om sin omgivning. En dag vill jag också gå runt naken bland främlingar utan att ha misstankar om hur andra uppfattar mig. Jag konstaterar att detta omklädningsrum inte liknar något annat jag befunnit mig vid, jag som ändå har delat en gemenskap med andra när jag höll på med lagsport, jag agerade på liknande vis. Men då kände jag alla i min omgivning. Jag ska vara tydlig med att jag inte skäms över min kropp, snarare tvärt om. Men för mig är det privat när det gäller offentliga sammanhang. All nakenhet är som naturlig för herrarna, trots att man inte känner någon i sin omgiving.
Möjligen borde jag pröva på att bete mig på samma sätt som herrarna. Klä på mig på samma sätt som dem. Det är kanske då jag uppnår en ny känsla. Jag vill också vara oberörd i omklädningsrummet. Eller har omklädningsrummets magi missat att fånga mig?

Till nästa gång: ha det bäst!

0 kommentarer